Små rutor av vita stenar hade lagts ut med stor omsorg, med en svart bård, även om man ibland också använder grå stenar, och jag fick veta att det är kullerstenar av kalksten.

Jag var minst sagt imponerad, särskilt när jag såg hur de lades på gatan, när männen satt på huk på sina knän och skickligt och noggrant placerade ut rutorna och knackade dem på plats innan de gick vidare till nästa. Jag blev också imponerad när vi hade ett trasigt vattenrör under vår trädgård, och efter att läckan hade reparerats, ersattes all calçada som pusselbitar - man skulle aldrig ha vetat att det hade funnits ett stort hål i marken dagen innan. Vilken lysande idé, tänkte jag, reparationer kan ske utan att man behöver lappa ihop olika typer av betong eller låta ogräs växa på de ställen där reparationerna hade misslyckats.

Vad jag inte visste då (förrän jag hade snubblat några gånger och vridit om i vristen) var att de kan vara otroligt ojämna - en rask promenad längs en stig som ser platt ut kan ha fler lutningar och höjningar än en berg- och dalbana, och det påminde mig om hur man lurar sig fram efter några för många glas vin! Om du går till en gammal eller brant stad kommer du att upptäcka att calçadan är så gammal att den har polerats slät av oräkneliga par fötter (eller på vägar, oräkneliga fordon) där den har blivit farligt hal, särskilt när den är våt. Om damer är okloka nog att gå ut i stilettklackar riskerar de att fastna med klackarna i de små springorna och få problem och förstöra skorna på samma gång. I vissa städer är de små trottoarerna så smala och ojämna, eller så saknas en del av kullerstenarna helt, att det kan få värre konsekvenser än en förvriden fotled att kliva ut på vägen för att undvika dem.

De har tydligen sitt ursprung i Mesopotamien och användes flitigt under romartiden. I mitten av 1800-talet var slottet São Jorge i Lissabon en militärbas och generallöjtnanten beordrade att en del av fästningen skulle asfalteras med ett sicksackmönster av svarta och vita stenar. Arbetet utfördes av fångarna, vilket gjorde dem till de första - om än ofrivilliga - calceteiros. Mönstret, som visserligen inte finns kvar längre, blev en stor framgång och strax därefter fick Rossio-torget i stadens centrum en liknande behandling med ett vågigt mönster av svart och vit kalksten med namnet "det vida havet" (och det tar inte lång tid för mönstret att få ögonen att bli konstiga). De 8712 kvadratmeterna av trottoaren är nu ett av de mest kända exemplen på calçada Portuguesa i Portugal.

Idén spreds och över hela Portugal finns det gator och esplanader med underbara konstverk, vissa är till och med tematiserade i de mest invecklade mönster och konstruktioner, oavsett om det är ett enskilt statement-stycke, flera meter av virvlande upprepade mönster eller skickligt sammansatta geometriska mönster. Ju mer komplicerat mönstret är, desto längre tid tar arbetet. För en vanlig trottoar kan en hantverkare skapa cirka 10 kvadratmeter per dag, men om mönstret är mer genomarbetat är det bara möjligt att skapa cirka 1 kvadratmeter per dag.

Framtiden för calçada Portuguesa är osäker, eftersom det finns flera giltiga argument för att ersätta den med säkrare och enklare alternativ, men den är också en viktig del av det portugisiska kulturarvet som förhoppningsvis aldrig kommer att försvinna helt från de historiska stadskärnorna.

Men att vara en calceteiro kräver mycket tålamod, och det är inte lätt att böja sig hela dagen under den heta portugisiska solen. De långa arbetsdagarna och de låga lönerna hade minskat antalet lärlingar och därmed nya stenläggare. År 1986 inrättade Lissabons stadsfullmäktige en särskild skola för att utbilda nya calceteiros, och vid den tiden anställde staden omkring 400 stenläggare för att bevara och utvidga calçada. Sedan nittiotalet hade införandet av betong- och asfaltbeläggningar minskat det nödvändiga antalet hantverkare drastiskt, och staden hade fortfarande svårt att hitta tillräckligt många elever. Det var tillräckligt många som sökte, men de flesta letade bara efter sätt att tjäna sitt uppehälle snarare än att brinna för konsten och färdigheten, och många hoppade av när de tyckte att arbetet var för svårt eller när andra möjligheter dök upp. Sedan skolans början har endast 224 elever fått det certifikat som visar att de är professionella stenläggare.

Men tummen upp för de mycket skickliga hantverkare som skapat sådana underbara sätt att dekorera vad som annars skulle ha varit mycket tråkiga öppna ytor, men tummen ner för de dödshålen när de inte lyckas repareras, vilket tyvärr sannolikt beror på bristen på tillgängliga hantverkare.

Author

Marilyn writes regularly for The Portugal News, and has lived in the Algarve for some years. A dog-lover, she has lived in Ireland, UK, Bermuda and the Isle of Man. 

Marilyn Sheridan