Ibland kan det till och med handla om att skjuta på varandra, men om de agerar på det sättet leder till ett resultat som tjänar deras olika syften är de fortfarande objektivt allierade. Så Binyamin Netanyahu, som fortfarande är Israels premiärminister trots sin usla politiska ställning, och Hamas, den islamistiska palestinska organisation som kontrollerar Gazaremsan, är objektiva allierade.

Just nu flyger missilerna och människor dör både på Gazaremsan och i Israel, och som vanligt är det svårt att säga vem eller vad som startade det hela. Var det de israeliska luftangreppen som träffade 150 mål i Gaza och dödade ett trettiotal människor, däribland nio barn, i tisdags? Eller Hamas-krigarna som avfyrade 130 av sina hemmagjorda missiler mot israeliska städer tidigare under dagen och dödade tre israeler?

Eller den israeliska polisen som i måndags kväll avfyrade elchocksgranater mot palestinska demonstranter som tog skydd i al-Aqsa-moskén på det som israelerna kallar Tempelberget? Eller de palestinska demonstranter som kastade stenar och andra missiler mot polisen varje kväll under den sista veckan av ramadan? Eller Hamas grundare 1987, eller författarna till Balfourdeklarationen 1917?

Det spelar ingen roll vem som startade det. Den rätta frågan är: vem tjänar på det som händer just nu? Det är samma gamla "objektiva allierade" som har spelat detta spel i ett kvarts sekel redan: Hamas och Netanyahu. Och ja, de hatar varandra, men ändå....

Tänk på Netanyahus ståndpunkt. För fjärde gången i rad har han just misslyckats med att få ett valresultat som låter honom skapa och leda en koalitionsregering. Han är åtalad för allvarliga korruptionsanklagelser och kan hamna i fängelse om han inte förblir premiärminister.

De oppositionspartier som vill se Netanyahu borta har nu en månad på sig att försöka skapa en annan koalition som utesluter honom, men de har ett problem. Valaritmetiken innebär att deras koalition måste innehålla Förenade Arabiska Listan (UAL), ett av de partier som företräder Israels 20-procentiga minoritet av arabiska medborgare.

Inget arabiskt parti har någonsin ingått i en israelisk regering tidigare, så att sätta ihop denna koalition är ganska knepigt. Att göra det samtidigt som israeler och palestinier dödar varandra är omöjligt. UAL:s ordförande Mansour Abbas har redan avbrutit samtalen med sina potentiella judiska koalitionspartners.

Om dessa koalitionssamtal misslyckas måste Israel hålla ett nytt val (det femte på trettio månader) nästa höst. Netanyahu kommer att förbli premiärminister under tiden, och kommer då att ha en ny, femte chans att få en hållbar högermajoritetskoalition som kommer att anta lagstiftning som skyddar honom från ytterligare åtal.

Jag kan inte läsa Netanyahus tankar, men om han vore en hänsynslöst egoistisk politiker skulle han säkert finna detta lilla krig politiskt användbart. Hur är det med hans påstådda "objektiva allierade", Hamas?

Hamas behöver ett krig just nu mindre än vad Netanyahu gör, men är alltid redo för ett. Dess affärsmodell är ett evigt förkastande av fred med Israel, i förhoppning om att ett gudomligt ingripande en dag kommer att ge total seger och eliminera den judiska staten.

Hamas befinner sig därför i ständig konkurrens med Fatah, den rivaliserande palestinska politiska rörelsen som accepterade den (numera moribundna) "tvåstatslösningen", där israeliska och palestinska stater skulle leva sida vid sida. Ett litet krig med Israel då och då är bra för Hamas image.

Hamas-Netanyahus "objektiva allians" bygger på att Netanyahu hatar idén om en tvåstatslösning lika mycket som Hamas. Faktum är att de började med att strypa den överenskommelsen tillsammans 1995-96, och det mesta av skjutandet sedan dess har handlat om att hålla den död.

Uppgörelsen kom till stånd genom Osloavtalet från 1992, där Israels premiärminister Yitzhak Rabin och Palestinas ledare Yasser Arafat kom överens om att gå mot två parallella stater som lever i fred.

Rabin mördades av en judisk högerextremist, men alla förväntade sig att hans efterträdare, Shimon Peres, skulle vinna valet 1996 genom en sympatiröst och genomföra Osloavtalet. Istället gick Hamas ut på en terrorstorm och bombade bussar i Israel för att orsaka så många offer som möjligt, för att i stället driva de israeliska väljarna i armarna på den nationalistiska högern som var emot Osloavtalet.

Det lyckades, och högerkandidaten, den före detta kommandosoldaten Binyamin Netanyahu, blev i stället premiärminister och saboterade "fredsprocessen". Det var aldrig särskilt troligt att den skulle lyckas, men Hamas och Netanyahu agerar båda som objektiva allierade när tvåstatslösningens lik hotar att resa sig ur sin grunda grav.