De goda nyheterna är stora och obestridliga. Det har skett en stegvis förändring i tillväxten av vind- och solkraft, som ökade med 45 procent i världen under 2020 - och trots pandemin kommer årets produktion att vara ännu högre. Ännu viktigare är att knappt någon annan energikälla växer alls.

Det gamla mönstret var att världsekonomin växte med cirka 3 procent per år och att efterfrågan på el ökade lite snabbare. De förnybara energikällorna (främst vattenkraft men även en del sol- och vindkraft) ökade i ungefär samma takt, men fossila bränslen och kärnkraft täckte de övriga 85 procenten. Andelen förnybara energikällor ökade inte alls.

Det är därför som de totala globala koldioxidutsläppen inte har minskat. I själva verket har de ökat varje år sedan den globala uppvärmningen identifierades som ett problem, och är nu cirka 40 % högre än 1990. Det fanns inget hopp om att minska utsläppen förrän icke-fossila energikällor producerades i stora volymer för att ta upp det som saknas.

Det är inte att tala om de kampanjer för förnekelse och tvivel om klimatförändringarna som finansierades av industrin för fossila bränslen. De gjorde utan tvekan en del skada, men kol, gas och olja styrde fortfarande, främst på grund av att de icke-fossila alternativ som fanns inte kunde byggas ut ytterligare (t.ex. vattenkraft) eller var betydligt dyrare (t.ex. kärnkraft, vindkraft och solenergi).

Nu har allt detta förändrats. Under det senaste decenniet har den "nivåliserade" kostnaden för förnybar energi sjunkit med omkring 60 procent (vindkraft) och 80 procent (solenergi), vilket gör att båda alternativen är billigare än fossila bränslen på de flesta platser. Trenden har varit synlig i flera år, men nu avspeglas den i verklig hårdvara.

Den icke-fossila andelen av elproduktionen, som så länge legat fast på 15 procent, var 27 procent 2020, 29 procent 2021 - och den kommer att vara 31 procent i år. Solenergi står för mer än hälften av denna mängd och vindkraft för större delen av resten. IEA uppskattar att förnybara energikällor kommer att stå för 95 procent av den nya kraftverkskapaciteten i världen fram till 2026.

Så om andelen förnybara energikällor av den totala elproduktionen nu ökar med 2 procent per år, hur kommer den att vara 2026? 41 procent? Och vad kan den vara 2030? Kanske 50 %. Det skulle vara en verklig revolution - med all den turbulens och omvälvning som verkliga revolutioner innebär.

Naturligtvis kan många saker gå fel med denna förutsägelse. De kraftigt stigande råvaru- och fraktpriserna driver kostnaderna i branschen upp kraftigt. Till exempel har priset på polysilikon (som används för att tillverka solpaneler) fyrdubblats sedan 2020. För vissa insatsvaror som litium och sällsynta jordartsmetaller kan det till och med bli global brist.

Men kostnaderna stiger även för konkurrerande energikällor, och hittills har förnybara energikällor behållit sin prisfördel. Så frågan är fortfarande giltig: Vad skulle egentligen hända om fossila bränslen går in i en oväntat snabb nedgång, där omkring en tredjedel av deras nuvarande marknad försvinner till 2030 och större delen av resten under det årtiondet?

Det mycket goda som skulle hända är en lika snabb minskning av de globala koldioxidutsläppen, kanske till och med tillräckligt snabbt för att vi ska kunna hålla oss under tröskelvärdet +1,5 °C för uppvärmning under 2030-talet. Det skulle rädda tiotals miljoner liv och några biljoner dollar i undvikna skador i form av bränder, översvämningar och stormar.

Det mindre attraktiva resultatet skulle vara kaos i de industrier som går i solnedgång och där solen går ner alldeles för snabbt: ingen tid för omskolning och mjuka övergångar, bara kollaps. Man kan se hur de delar av bilindustrin som inte blev elektriska tillräckligt snabbt kommer att gå den vägen, tillsammans med hela kolindustrin.

Gasindustrins fripass som ett mindre förorenande "övergångsbränsle" skulle försvinna, och oljeindustrin skulle splittras mellan de få mycket billiga producenterna i golfen, som skulle kunna hålla sig kvar i branschen genom att sänka sina priser radikalt, och resten, som skulle gå in i väggen. Omkring 2040 skulle sedan de återstående oljeproducenterna också gå i konkurs.

Om man inte kan få fram några geopolitiska sammandrabbningar i det scenariot försöker man inte riktigt, men det är fortfarande det mest lovande scenario jag har sett på länge. Om vi faktiskt kan ersätta hela världens energiinfrastruktur under en enda livstid utan ens ett större krig eller en svältkatastrof skulle jag gärna revidera mina åsikter om människosläktets evolutionära lämplighet.

Author

Gwynne Dyer is an independent journalist whose articles are published in 45 countries.

Gwynne Dyer