Istället för att skriva om husdjur den här veckan tänkte jag att det kunde vara intressant att titta på något konstigt och underbart och hittade - bland en hel del andra konstigheter - den stjärnnosade mullvaden (Condylura cristata).

Dess näsa är så konstig att det vid en första anblick verkar som om den kämpar för att äta ett rosa blomhuvud! Den påminner mig om en av de där monstergrävmaskinerna - i mycket mindre skala förstås - som används för att skapa nya tunnlar under jord för järnvägar. Den är inte infödd i Portugal, utan finns i östra Nordamerika - och även om den inte är sällsynt, så ses den sällan, eftersom den tillbringar större delen av sin tid under jord. De är sådana ensamma individer att tre till fem mullvadar per hektar anses vara mycket, enligt Internet Center for Wildlife Damage Management.

Denna lustiga lilla varelse är bara cirka 27 cm lång och väger 49 g, ungefär lika stor som en hamster, och även om den har ögon är den praktiskt taget blind. Men dess mest häpnadsväckande egenskap är dess näsa, som egentligen inte är till för att gräva utan är ett känselorgan, med mer än 25 000 små sensoriska receptorer som kallas Eimers organ, med vilka denna lilla mullvad känner sig fram. Eimers organ beskrevs första gången 1871 av den tyske zoologen Theodor Eimer. Även om andra mullvadsarter också har Eimers organ är de inte lika specialiserade eller talrika som hos stjärnmullvaden. Eftersom den är funktionellt blind misstänkte man att nosen kunde användas för att upptäcka elektrisk aktivitet hos bytesdjur, men detta har inte kunnat bevisas.

De 22 "armarna" eller "känselsprötterna" i det extremt känsliga stjärnliknande organet på nosen innehåller mer än 100 000 nervfibrer - fem gånger så många som antalet "beröringsfibrer" i människans hand, alla packade på ett utrymme som är mindre än fingertopparna, och de som studerar det säger att det skulle kunna ge oss insikter som skulle kunna förbättra vår förståelse för människans känselkänsla.

I mitten av den märkliga nosen finns ett litet område som kallas "touch fovea" och som mullvaden använder för alla sina mest detaljerade utforskningar. Även om deras ögon är i stort sett värdelösa är beröringsfoten neurologiskt organiserad på ett sätt som liknar ett högt utvecklat visuellt system. När mullvaden rör sig i sin omgivning flyttar den ständigt på stjärnan för att flytta den känsliga fovean till områden av intresse, precis som vi skulle flytta på ögonen när vi läser orden på en sida. Denna märkliga nos är det känsligaste kända beröringsorganet hos alla däggdjur.

Dess diet består av daggmaskar, vattenlevande insekter, sniglar, kräftor, små amfibier och fiskar, och ett fascinerande faktum är att den kan identifiera och äta sitt byte på två tiondelar av en sekund - snabbare än något annat däggdjur på jorden - och att den bara tar 8 millisekunder på sig för att avgöra om det är ätbart eller inte.

De trivs lika bra under vatten som under jord och kan använda sina skovelliknande framben för att gräva en tunnel genom blöta, sumpliknande områden och ofta dyka och simma efter mat. Det har visat sig att stjärnosade mullvadar kan blåsa bubblor i vattnet och sedan andas in dem igen genom näsan för att sniffa efter ett byte, vilket gör dem till ett av de enda två däggdjur som man vet kan lukta under vatten - det andra är en vattenspindel.

Den är aktiv både dag och natt och har blivit skicklig på att hålla en hög kroppstemperatur i iskalla förhållanden, vilket kallas termoreglering, och klarar av att gräva tunnlar genom snö eller simma i isbelagda vattendrag.

Även om man inte vet så mycket om denna lilla knäppgök, så parar de sig tydligen sent på vintern eller tidigt på våren, och en kull innehåller fyra eller fem ungar som mäter omkring 5 cm vardera, och modern kan få en andra kull om den första kullen inte lyckas av någon anledning. De föds hårlösa, med sina ögon, öron och "stjärna" förseglade, som alla öppnas och blir användbara först efter ungefär två veckor. De är självständiga efter ungefär en månad, mogna vid 10 månader och har en livslängd på upp till 3 år.

Jag antar att de med en sådan näsa verkligen kan sägas få en känsla för mat!


Author

Marilyn writes regularly for The Portugal News, and has lived in the Algarve for some years. A dog-lover, she has lived in Ireland, UK, Bermuda and the Isle of Man. 

Marilyn Sheridan