EU har som bekant alltid varit stolt över att vara en lysande ledstjärna för global fred och stabilitet. Denna inrotade position som bastion för europeisk fred och enighet var en central del i själva skapandet av EU. Men nu, i dessa absolut oöverträffade tider, sitter vi helt förfärade och får veta att EU har lovat att förvandlas från ett fredsprojekt till en källa till finansiering av dödliga vapen för att hjälpa till att stärka de något belägrade men ändå motståndskraftiga ukrainska väpnade styrkorna.

Detta är ett enormt ögonblick i historien som kommer att förebåda den dag då EU äntligen visar sina muskler på den geopolitiska scenen. Detta har länge varit en önskan från några av EU:s mest högljudda ledare som Macron i Frankrike - även om ingen önskade att en sådan förändring skulle ske under så drastiska omständigheter.

Utan tvekan är detta ett verkligt historiskt ögonblick för en europeisk union som vanligtvis är lamslagen av splittring och obeslutsamhet i utrikespolitiska frågor. Många undrade om EU:s traditionellt tröga inställning skulle hindra blocket från att införa några trovärdiga eller effektiva sanktioner mot Putins Ryssland och dess krets av oligarker. Inte den här gången.

På sätt och vis har Putin triumferat där många amerikanska presidenter har misslyckats. Hans agerande i Ukraina har fått Tyskland att inte bara uppfylla sina utgiftsåtaganden inom Nato utan att faktiskt överskrida dem.

Denna betydelsefulla omsvängning av kontinentens största ekonomi är ännu ett mycket betydelsefullt ögonblick. Inte bara har Tysklands engagemang i Nato plötsligt ökat avsevärt, utan regeringen i Berlin har också upphävt sitt sedan länge gällande förbud mot vapenexport till områden med stora konflikter. Tyskland skickar nu vapen och ammunition till Ukraina. Lägg därtill Tysklands stora politiska beslut (åtminstone för tillfället) att dra ur kontakten med ett nyckelprojekt, gasledningen Nord Stream-2. Vi kan tydligt se att "Putineffekten" är verkligt påtaglig, utan motstycke och djupt oroande långt utanför Ukraina.

Vi bevittnar också ett mycket annorlunda samförstånd om den svåra frågan om migration. Sedan migrantkrisen 2015 har östeuropeiska territorier som Polen och Ungern varit högljudda motståndare till EU:s migrationspolitik. Nu välkomnas oräkneliga ukrainska flyktingar av Warszawa.

Alla dessa gamla förbittringar om migration har konsekvent hindrat reformeringen av EU:s asylprotokoll. När jag skriver den här artikeln förväntar vi oss dock att blocket ska slutföra åtgärder som kommer att ge ukrainska medborgare tillfälligt tillstånd att stanna inom EU-27 i upp till tre år. Den bro som drogs upp efter migrantkrisen 2015 har äntligen återigen sänkts, vilket ger de fördrivna människorna i Ukraina en absolut nödvändig livlina.

Putins åtgärder har också lyckats väcka blockets slumrande utvidgningspolitik. Denna har legat i djup dvala i minst ett decennium. Kroatien var det sista landet som anslöt sig till EU 2013. Andra länder har sedan dess väntat vid sidan om. Naturligtvis berodde detta helt och hållet på att Putins Ryssland har en så dålig syn på EU:s och Natos expansiva strävanden. Särskilt när det gäller Ukraina, som Ryssland länge har betraktat som en förödmjukande territoriell förlust efter Sovjetunionens fall.

Varje tanke på att Ukraina skulle gå med i EU var för Putin ett steg för långt. Ett sådant steg skulle i praktiken ha fört "väst" inom ett avstånd från den ryska gränsen, vilket skulle kunna minska eller åtminstone hota Rysslands "inflytelsesfär". Natos ethos "alla för en och en för alla" sågs av båda sidor som en potentiellt farlig brännpunkt som lätt skulle kunna eskalera och bli katalysatorn för en farlig konflikt mellan Ryssland och Nato.

I ett stycke mot-sabre-ratande sade EU:s kommissionsordförande Ursula von der Leyen nyligen: "De (Ukraina) tillhör oss". De är en av oss och vi vill att de ska vara med i (EU)." Det ligger dock inte inom någon av Europeiska kommissionens ordförandeskap att ensamt besluta om Ukraina ska bli medlem i EU eller inte. Det är en viktig punkt att komma ihåg att detta (Ukrainas EU-medlemskap) inte skulle ske på många år framöver. Det som plötsligt är annorlunda är att detta ämne till och med debatteras på allvar i Bryssel just nu, i ett så känsligt ögonblick. För bara några dagar sedan var ämnet helt tabubelagt och varje seriöst övervägande av ett ukrainskt Nato-medlemskap var helt otänkbart. Det är detta som gör Putins intrång så otroligt bisarrt.

Det tills nyligen splittrade västvärlden tycks plötsligt greppa efter samma psalmblad. Det finns en växande kör av harmoniska berättelser, som alla är angelägna om att utfärda en rad allt hårdare sanktioner mot Moskva. Till och med olika idéer om huruvida Ryssland ska uteslutas från betalningssystemet Swift eller inte har snabbt lösts upp.

Putin-fobin har till och med lett till dragning i Finland och Sverige som nu verkar mer angelägna än någonsin att gå med i Nato-alliansen. Allt detta beror på Putin, vars intrång på ukrainskt territorium tycks ha varit helt kontraproduktivt för hans del.

Så i stället för att Putin har byggt upp sitt rykte både nationellt och globalt har han i stället lyckats göra Ukrainas president Zelensky till något av en internationell statsman. Zelensky är nu allmänt beundrad för sitt mod, sin hjältemod och sin beslutsamhet. En man som är helt och hållet fast besluten att stå upp mot ett tyranni som kom i form av en helt oprovocerad, obefogad och chockerande våldsam attack mot hans älskade land och folk.

Putin, som står inför ett allt mindre antal vänner och verkliga allierade både hemma och utomlands och vars handlingar verkar ge bakslag på alltför många fronter, satte sina kärnvapenstridskrafter i högsta beredskap. Men inte ens denna mest skrämmande åtgärd har hittills lyckats avleda uppmärksamheten från alla de stora tabun som verkligen håller på att brytas över hela Europa och långt utanför. Det finns verkligen en känsla av att historiens ständigt skiftande tidvatten är konspirerande mot Putin.

Utifrån det som många av oss nyligen har bevittnat tror jag att det redan har blivit ganska tydligt att det bara finns en person där ute som verkligen har något förtroende för Putins tvivelaktiga logik - och det är Putin själv. Uttrycken på några av hans socialt distanserade militärers ansikten när han spände sina kärnvapenmuskler inför en fullständigt förbryllad global publik sa allt.

Vad som än händer ser det ut som om Putins Ryssland har kört in sig självt i ett hörn. Oavsett om Ryssland vinner eller förlorar den aktuella striden kommer det att förbli ganska oklart hur "seger" faktiskt ser ut i den verkliga världen. Ryssland kommer säkerligen att finna sig isolerat. Enligt de flestas uppskattningar är det inte alls lika med någon större seger, oavsett hur Kreml så småningom väljer att klä upp det.

Author

Douglas Hughes is a UK-based writer producing general interest articles ranging from travel pieces to classic motoring. 

Douglas Hughes