År 1529 skickade den tyranniske kung Henrik VIII pastor Richard Croke, en hebreist, grekisk forskare och vicekansler vid Cambridge University, på ett uppdrag till Venedig med två mål. Det första var att övertyga de rabbinska domstolarna om att leviraträtten kunde tillämpas positivt på monarkens önskan att gifta sig med Anne Boleyn efter att ha annullerat sitt äktenskap med Katarina av Aragonien. Det andra var att söka de bästa italienska musikerna för att ge ytterligare berömmelse och storhet åt sina körskolor vid Chapel Royal, Westminster Abbey och St Paul´s Cathedral. I det första fallet misslyckades han (vilket ledde till att Engelska kyrkan grundades med kungen i spetsen), men i det andra fallet lyckades han med rika belöningar locka femton av de bästa italienska musikerna och deras familjer att ansluta sig till Tudor- hovet där de blev kända som "Newe Vialles" eller "Venetianska bröder". Det som (dåligt) hölls hemligt var att alla femton härstammade från de iberiska sefardim som hade sökt skydd i Norditalien efter utvisningarna 1492 och 1497, massakern i Lissabon 1506 och inkvisitionens införande i Spanien (1478) och Portugal (1539).

Ledaren för denna grupp var utan tvekan Jeronimo Bassano (1480-1549) vars farfar var en marockansk jude vid namn Joshua ben Joseph al-Lorqui (1400-1440) tills han blev en spansk converso känd som Maestre Geronimo de Santa Fe ; han hade två söner vid namn Pedro och Andrea. Efter att hans bror hade begått självmord i inkvisitionens fängelse flydde Andrea till Italien 1492 tillsammans med sin son Jeronimo för att bo i byn Bassano del Grappa, varifrån hans efternamn härstammar. Det var här som Jeronimo skapade en välkänd verksamhet för tillverkning av musikinstrument som fagotter, lutor och pivas. Han hade sex söner (Alvise, Jacomo, Jasper, Anthony, John och Baptista) som alla blev skickliga musiker och som 1506 beordrades av doge av Venedig att flytta till hans hov där Jeronimo fick titeln "Maestro Hieronimo of trumpets, shawms and piffero". Av de sex var Anthony Bassano kanske den mest kända. Hans fem söner (Mark Anthony, Arthur, Edward, Andrea och Jeronimo) följde med sin far till Henrik VIII:s hov år 1540, medan en dotter, Lucrecia, gifte sig in i familjen Lanier av kompositörer och konstnärer.

Samtida med Bassano-familjen var familjen Lupo som spelade fiol och som tros ha utvecklat instrumentet till violin. De flyttade också till London 1540 och leddes av Ambrose Lupo som spelade i den kungliga konsorten under Tudors regeringstid med Henrik VIII (1509-1547), Edvard VI (1547-1553), Maria I (1553-1558) och Elisabet I (1558-1605). Deras musik var huvudsakligen religiös och bestod av psalmer och motetter (t.ex. Ne Irascaris från Jesaja 64:9-10), varav många var komponerade av William Byrd, men de deltog också i ett "sekulärt band" som spelade vid banketter och andra festligheter och använde sig av ursprungliga italienska rytmer för de populära danserna Pavanes, Courante och Allemandes. Ambrosius födelseort är inte känd, men han kallades Lupus Italus de Almaliach, ett gammalt judiskt släktnamn från Iberien. Han gifte sig och dog (1591) i Cripplegate, London och hans äldsta son, Joseph, gifte sig i St Alphege församling med Laura Bassano. Detta nämndes i ett vittnesmål som Orazio Cogno gav till inkvisitionen i Venedig 1577 och som uppgav att kätterska verk hade distribuerats av Ambrosius till olika engelska aristokrater, däribland Edward de Vere, 17:e e earlen av Oxford, vars namn har lagts fram som ett alternativ till William Shakespeares namn.

Andra medlemmar i gruppen som misstänktes vara marraner var två strängspelare, George och Innocent de Combe, som var kända för att ha invandrat från Coimbra, liksom familjen Moises, som alla hade varit anställda i universitetets körer. Men frågan om att bekräfta namn är svår att lösa på grund av de ändringar som gjorts från judisk-arabiskan via spanska eller portugisiska till italienska och sedan till engelska! Enligt historikern Roger Prior använde kung Henriks gemål en uppsättning namn för officiella ärenden och en annan för privata ärenden, t.ex. för förtroendeförklaringar mellan familjer. Sålunda blev Anthonius Moyses John Anthony och Simon de Maion blev Peregrine Symonds . Ytterligare bevis för ett gemensamt sefardiskt arv kom när den judiske historikern Cecil Roth upptäckte att en mindre grupp kryptojudar fanns i London redan före ankomsten från Venedig. Denna grupp omfattade både sefardier och ashkenazer som hade emigrerat från Antwerpen för att göra karriär som köpmän, finansmän och i två fall som musiker.

Hebréer hade enligt uppgift förvisats från England sedan 1290 och inte officiellt återtagits förrän 1656 av en tolerant Oliver Cromwell, men det var känt att det under denna period fanns små samhällen av kryptojudar i de viktigaste städerna och att vissa av dem var knutna till aristokratin genom illegitima förbindelser. Detta blev uppenbart för Eustace Chapuy , Spaniens ambassadör, som vid julhelgen 1541 insisterade på att "vissa personer" skulle fängslas och att deras egendom skulle konfiskeras. En motvillig men diplomatisk kung Henrik gick med på detta, men blev förödmjukad när han fick veta att några av offren var hans körsångare (och deras instrument), medan andra hade flytt till kontinenten. Eftersom kungen var en ganska skicklig kompositör och poet försäkrade han sig om stöd från olika katolska monarker för att få ordern upphävd, och i mars 1543 återvände hans älskade musiker och fick sällskap av andra, så att deras antal vid kungens död hade ökat till 38 musiker.

Naturligtvis var alla spelmännen manliga, men det är viktigt att nämna att en dotter, Aemelia, till Baptista Bassano och hans hustru Margret Johnson visade sig vara en ambitiös och intelligent författarinna och Englands första kvinnliga professionella poet. Hennes volym Salve Deus Rex Judaeorum (Hell, Gud, judarnas konung) publicerades 1611 och föregicks av böcker som kritiserade kvinnors subjektiva status. Hon hade döpts i januari 1569 i St Botolph-kyrkan i Bishopsgate socken och var kusin till hovkompositören Robert Johnson. Efter faderns död 1576 fick hon en humanistisk utbildning hos grevinnan av Kent . Detta följdes av en period som älskarinna till drottning Elisabets lordkammarherre, som var fyrtio år äldre än hon och med vilken hon fick en dotter. Hon "avlönades" sedan med en årlig pension på 40 pund och gifte sig med sin kusin Alfonso Lainier. Hennes förhållande till honom beskrivs i dagboken av hovastrologen Dr Simon Forman, som noterade försök att identifiera henne som Shakespeares (eller de Vere's) "Dark Lady", förmodligen på grund av hennes sefardiska hudfärg.

Av uppteckningar från Tudortiden framgår det att alla musiker med ackrediterad marranisk härkomst lyckades assimilera sig med det kristna samhället. Många säkrade sin framtid genom att acceptera församlingsliv inom kyrkan eller som succentorer och precentorer i katedralerna, medan andra gick in i yrket. Sammantaget tillförde de mycket till det befintliga kulturlivet i Tudor-England och, genom giftermål, en ny rikedom till ett återuppväckande samhälle. Detta kommer jag att undersöka i en följande artikel.