För det första är det nästan omöjligt för en brittisk väljare att framstå som helt opartisk i denna fortfarande svåra fråga. När allt kommer omkring röstade vi antingen för att lämna eller för att stanna kvar. Det närmaste vi kan komma en opartisk hållning är kanske om vi hade avstått från att rösta och inte röstat alls i Brexit-omröstningen? Ärligt talat klandrar jag ingen som inte röstade eftersom det var så mycket flimmer och allmänt oljud men inte mycket i form av någon verklig förnuft som flöt omkring under hela kampanjen. Allt var mycket laddat och få brexitrelaterade ämnen diskuterades någonsin på ett sakligt sätt. Allt var ganska obehagligt.

Så hur röstade jag? Tja. Jag röstade för att lämna. Ångrar jag det? I vissa avseenden ja, men i andra avseenden nej. Tycker jag att livet har förbättrats efter Brexit? Inte riktigt, men låt oss inse det och vara helt uppriktiga här, världen i stort har senare fått ta itu med mycket större problem än Storbritanniens utträde ur ett handelsblock. Tycker jag att saker och ting har blivit värre efter Brexit? Tja, en kombination av pandemin och Putins förseelser har definitivt bidragit till att göra livet mycket svårare - och inte bara i Storbritannien. Brexit har skjutits i bakgrunden. Gårdagens nyheter.

Backburner

Många skulle välja att identifiera Brexit som grundorsaken till alla våra nuvarande problem, men det är det uppenbarligen inte. De politiska ögonen har definitivt tagits från bollen i efterdyningarna av Brexit när Covid slog till. Många skrattar åt att det brittiska parlamentet fortsätter att diskutera vem som "olagligt" har druckit öl och ätit födelsedagstårta under pandemiluckan, i stället för att se våra politiker fortsätta med viktiga saker som att leda landet. Detta tycker jag är fullständigt bisarrt. Jag är övertygad om att vi har fel personer i parlamentet (oavsett färg), punkt slut! Om detta är kvaliteten på diskursen är jag verkligen förtvivlad.

Jag tillbringar en hel del av min tid i Portugal och jag måste erkänna att jag har svårt att hitta alltför många Brexit-anhängare där. När allt kommer omkring har utflyttade valt ett liv i en EU-medlemsstat, så denna lojalitet mot Bryssel förvånar mig inte helt och hållet. Det som ibland förvånar mig är den starka känsla som vissa expats fortfarande har mot Brexit, förmodligen för att Brexit har skänkt dem ett antal ytterligare hinder (och kostnader) som tidigare inte fanns. Jag kan förstå att Brexit har stört några äppelkärror på vägen.

Bra för Portugal

Jag antar att Brexit på vissa sätt har varit bra för Portugal. Det har verkligen fått ett antal expats att formellt ansöka om uppehållstillstånd i stället för att hamna inför den fruktade 90-dagarsregeln. Före brexit minns jag att många "bosatta" tyckte att det var lite orättvist när de väl hade åtagit sig att leva ett fast liv i Portugal, medan andra bara flög fram och tillbaka (spelade med systemet) och undvek att ta "steget" och ta på sig de olika åtaganden som följer med att flytta till ett annat land. Så jag antar att Brexit kommer att lösa detta nästan enligt lagarna om oavsiktliga konsekvenser?

Jag är en stark anhängare av det gamla talesättet "Om det inte är trasigt - laga det inte" och jag medger att såvitt jag kunde se var Storbritannien fast förankrat i ett långsiktigt arrangemang som en del av EEG/EU. Saker och ting gick ganska bra och på det hela taget verkade Förenade kungariket vara relativt fridfullt med sig självt. Det fanns ingen "Remainer" eller "Leaver" och ingen av oss ansåg det lämpligt att spotta gift på varandra om frågor som i stort sett inte berörde den stora majoriteten av befolkningen.

Camerons Tories

Men (och det är ett stort men) Camerons konservativa parti vann parlamentsvalet 2015 med råge. Det var en ganska övertygande seger över Ed Millibands Labour Party. Under kampanjen hade David Cameron gett ett löfte om att ge landet möjlighet att en gång för alla välja om vi ville förbli en del av EU eller om vi föredrog att lämna. Milliband skulle inte ha beviljat den folkomröstningen, så en övertygande Tory-seger sågs som ett mandat för att en Brexit-folkomröstning äntligen skulle äga rum. Parlamentet röstade därefter i enlighet med detta och folkomröstningen beviljades således.

Det var kontroversiellt att de segerrika Tories spenderade 9 miljoner pund av skattebetalarnas pengar på att skicka ut en broschyr till varje brittiskt hushåll där man ivrigt rekommenderade att vi skulle rösta för att stanna kvar i ett nyligen justerat förhållande till EU (justeringar som inte blev av eftersom de hade avvisats av EU). Det stod också klart och tydligt att oavsett vad majoriteten slutligen valde i folkomröstningen (oavsett marginalerna) skulle vi få se att slutresultatet respekterades. Vi skulle verkligen antingen vara med i EU eller inte vara med i EU. Det fanns inget mellanalternativ att välja på. Att stanna kvar eller att lämna landet. Så var det.

Ett enkelt val

Så. Oavsett hur mycket politisk spinn det skulle bli, eller hur många lögner som skulle berättas av den ena eller andra sidan (standard i de flesta val) - skulle det bli ett enkelt binärt val. Ett val som vi alla skulle vara fria att göra. Ja, frågorna var komplicerade, men valet av hur Storbritannien skulle styras var det inte. Antingen skulle vi välja "mer Europa" eller så skulle vi välja att lita på att våra egna myndigheter skulle ta på sig ALLT ansvar för styrningen - helt och hållet.

Inga av deras uppgifter skulle därefter delegeras eller läggas ut på entreprenad om Brexit valdes.

Många var inte heller helt förvånade över att se så många parlamentsledamöter vara så utåtriktat positiva till Bryssel. Det verkade som om en stor del av deras arbetsuppgifter redan sedan länge hade fraktats dit. En del såg också en växande skara pensionerade (eller mindre skickliga) politiker som utsågs till bekväma höga EU-befattningar, med generösa löner och ännu generösare pensionsavsättningar. Det är inte konstigt att över 80 procent av Westminsters "elit" föredrog en lojalitet med Bryssel. Det är inte så konstigt att det fanns ett så påtagligt motstånd mot Brexit, inte minst från talman Bercow med sin frus fullständigt opartiska och ohyfsade Lib Dem-bildekal "b*!!cks to Brexit"!

"Om det inte är trasigt - laga det inte"

Men när allt är sagt och gjort erkänner jag fortfarande att jag längtar tillbaka till tiden före Brexit, före pandemin och före kriget i Ukraina. Vem skulle inte vilja det? Jag tillhör fortfarande lägret "om det inte är trasigt - laga det inte". Men med det sagt, vi FÅR ett val och ett val gjordes. Det skulle vara ganska trevligt att inte höra dem på motsatta sidor som fortfarande kallar sina motparter för lögnaktiga, okunniga knäppgökar som tvingades eller indoktrinerades att rösta eller ens tänka på ett sätt som skiljer sig från deras egna ståndpunkter. Jag visste vad jag röstade på, så varför skulle jag eller någon annan för en sekund anta att alla andra inte var lika kvalificerade att komma fram till sina egna personliga slutsatser. Vi måste väl ha passerat alla dessa bittra och kränkande saker vid det här laget?


Author

Douglas Hughes is a UK-based writer producing general interest articles ranging from travel pieces to classic motoring. 

Douglas Hughes