Men vad är en överaktiv blåsa och hur diagnostiseras UI?

Överaktiv urinblåsa (OAB) är ett syndrom som kännetecknas av en brådskande urinering, vanligen åtföljd av ökad frekvens och nokturi (frekvent urineringstryck på natten), med eller utan UI och i avsaknad av urinvägsinfektion eller annan underliggande patologi.

Även om det är förknippat med en ökad dödlighet har det en djupgående inverkan på välbefinnandet och livskvaliteten, särskilt för kvinnor, som ofta har samtidiga diagnoser av depression eller ångest, tillsammans med svårigheter i ett arbetssammanhang och social isolering.

Det första steget när man närmar sig dessa patienter är att samla in en detaljerad klinisk historia, när det gäller kvinnor, som bland annat omfattar gynekologisk och obstetrisk historia.

Antalet förlossningar är en riskfaktor för urinbrist, liksom för bäckenorganprolaps. UI beskrivs dock hos nulliparösa kvinnor (kvinnor utan barn) och kan nå en prevalens på 32 % mellan 55 och 64 år.

När man jämför kvinnor som genomgått en kejsarsnittsförlossning (som har en prevalens av urinvägsinfektion som liknar nulliparösa kvinnor) med kvinnor som genomgått en vaginal förlossning, har dessa en högre risk för stressrelaterad urinvägsinfektion. Moderns ålder vid den första förlossningen och det nyfödda barnets vikt har också angetts som obstetriska riskfaktorer för UI.

Graviditet i sig är också en faktor som bidrar till risken för urinvägsinfektion, med en ökning under de olika trimesterna. Primärprevention genom bäckenbottenträning under graviditeten har dock visat sig minska sannolikheten för att drabbas av urinvägsinfektion i slutet av graviditeten med 62 % och för att drabbas av urinvägsinfektion 3-6 månader efter förlossningen med 29 %.

Det är känt att prevalensen av överaktiv blåsa ökar med åldern, och den förväntas öka under de kommande åren på grund av befolkningens åldrande.

Fysiologiska förändringar i samband med åldrande, t.ex. förändringar i muskeltonus eller minskad blåskapacitet, gynnar utvecklingen av OAB, särskilt i närvaro av utlösande faktorer. OAB bör dock inte ses som en oundviklig del av åldrandet och förtjänar därför en ordentlig utvärdering och behandling.

Det finns ett brett spektrum av behandlingsalternativ och valet beror på hur allvarliga symtomen är och vilken inverkan de har på patientens dagliga liv.

Det första tillvägagångssättet är vanligen icke-invasivt och omfattar livsstilsanpassningar (som syftar till att begränsa irriterande ämnen till blåsan), blåsträning, tekniker för att undertrycka trängningar och fysioterapi för bäckenbotten.

Den kirurgiska behandlingen av stress-UI har under de senaste decennierna utvecklats mot minimalt invasiva metoder. Detta alternativ beslutas när de andra tillvägagångssätten inte ger tillräckligt tillfredsställande resultat, varför det är förbehållet en liten andel av patienterna.