Det antyds att någon slarvig ryss slängde bort sin cigarettfimp och orsakade en brand som utlöste explosioner. Det är knappast ett vittnesbörd om disciplinen hos det ryska flygvapnets markbesättningar, men det är bättre än att erkänna att ukrainska missiler har nått 225 km bakom de ryska linjerna för att förstöra en hel skvadron av ryska jaktplan.

Moskva hävdade också att inga ryska flygplan hade skadats av explosionerna på Krim, trots att vrakdelarna av de förstörda stridsflygplanen var tydligt synliga på "overheads" från satellitobservationer.

Det ryska försvarsministeriet spelade samma dumma spel i april när ukrainska kryssningsmissiler sänkte "Moskva", flaggskeppet för Rysslands Svartahavsflotta. Det hävdade att en brand hade fått ammunition att explodera och att fartyget sedan sjönk när det var under bogsering på grund av "stormigt hav" (trots att havet faktiskt var helt lugnt vid den tidpunkten).

Och vad orsakade branden? Oförsiktiga rökare igen, förmodligen, eftersom även de mest fördömande uttalanden om de ryska sjömännens och flygarnas odisciplin och inkompetens är att föredra framför ett erkännande av att ukrainarna verkligen skadar Ryssland.

Ukrainas försvarsministerium har roligt med detta och rapporterar att man "inte kan fastställa orsaken till branden [på det ryska flygfältet], men påminner än en gång om brandsäkerhetsreglerna och förbudet mot rökning på otillåtna platser".

Att ta ansvar för dessa attacker djupt inne på ryskkontrollerat territorium ligger inte i Ukrainas intresse, så man är glad att Ryssland tar på sig skulden. Olika anonyma försvarstjänstemän i Kiev fördunklade vattnet ytterligare genom att föreslå att ukrainska partisaner var ansvariga, eller ukrainska specialstyrkor som redan opererar långt bakom de ryska frontlinjerna.

Men varför ligger det inte i Ukrainas intresse att ta ansvar för dessa små men symboliskt viktiga segrar?

Det beror på att den verkligt avgörande fronten i detta krig är hur snabbt amerikanska och andra Nato-vapensystem skickas till Ukraina, och det bestäms av en process som till stor del verkar härstamma från den gamla barnleken "Mother May I" (även känd som "Giant Steps").

Öppningsdraget är ganska enkelt: Kiev ber Washington om ett hundratal HIMARS-raketsystem med flera avfyrningar så att man kan motverka Rysslands enorma överlägsenhet när det gäller äldre artilleri- och raketsystem och driva bort Moskvas styrkor från ukrainsk mark.

Washington svarar att det kan ta två jättesteg och ett grodhopp. Nej, vänta lite, man svarar att Ukraina kan få fyra HIMARS-system nu. När besättningarna har utbildats och visat att de är skickliga på att använda vapnen kan Kiev inleda nästa runda i spelet genom att be om fler. Detta tar fyra veckor.

För att komma in i spelets anda ber Ukraina sedan om endast tjugo ytterligare HIMAR-system och lämnar resten till senare. Washington svarar att det kan ta fyra små steg och en piruett - eller snarare fyra fler HIMAR nu, men med räckvidden fortfarande begränsad till 70 km och utan termobarisk ammunition (bränsle-luft-explosivämnen). Och så vidare.

Vi befinner oss nu i den fjärde omgången av detta spel, med sexton utlovade HIMAR-stridskrafter, av vilka Ukraina redan har placerat ut mellan åtta och tolv på slagfältet. I den här takten kommer Ukraina att ha de hundra HIMAR:er som landet behöver för att driva ut ryssarna runt april 2024.

Liknande spel pågår med andra nödlidande vapen från Nato.lager, som västtillverkade stridsflygplan, moderna luftvärnssystem och missiler med längre räckvidd för attacker som den mot Saki flygbas. Allt detta drivs av en överdriven försiktighet inför en sådan "upptrappning" i Vita huset och i det nationella säkerhetsrådet.

Washington gör rätt i att vara oroligt för Rysslands reaktioner, men har en benägenhet att se ryssarna som farligt upphetsade barn. Det är de inte. De är pokerspelare (INTE schackspelare) som satsat för självsäkert och nu försöker bluffa sig ur problemen. Den ryska styrande eliten, eller åtminstone de flesta av den, är fortfarande rationell.

Ukrainarna måste dock ta hänsyn till amerikansk oro även när de använder sina egna vapen, av vilka några har modifierats för längre räckvidd, mot avlägsna ryska mål. Det enklaste sättet är att bara låtsas att det inte var deras vapen som gjorde skada.

Samma politik gäller för de många sabotagehandlingar som utförs i Ryssland av ukrainska agenter - och av en lycklig slump är ryssarna villiga att samarbeta i denna fiktion. De skyller hellre på sina egna truppers klumpighet, okunnighet och inkompetens än att ge kredit åt ukrainarna.


Author

Gwynne Dyer is an independent journalist whose articles are published in 45 countries.

Gwynne Dyer