"Familjetillägget", som kanadensarna kallade det, var en stor summa obeskattade pengar på bordet för många familjer, eftersom Newfoundland då förmodligen var den fattigaste platsen norr om Mexiko. Faktum är att många tror att babybonusen var den främsta anledningen till att Newfoundland röstade för att ansluta sig till Kanada.

Man skulle ha förväntat sig att födelsetalen skulle öka ännu mer efter detta eftersom barn innebar pengar. Men i stället började födelsetalet sjunka, först långsamt och sedan snabbare.

Flickor fick bättre utbildning, kvinnor hade fler valmöjligheter och folk flyttade till de större städerna och den enda stora staden. Vid det här laget får den genomsnittliga kvinnan i Newfoundland bara 1,36 barn under sin livstid, och befolkningen minskar stadigt.

Jag skulle därför inte heller ha några större förhoppningar om att Kina, Japan och de flesta europeiska länder ska kunna stoppa den branta befolkningsminskningen med hjälp av mutor. Det fungerar inte på det sättet.

I täten ligger Sydkorea, Japan, Spanien och Italien, som alla kommer att se sin befolkning minska med mer än hälften under detta århundrade. Kina har precis börjat, med en befolkningsminskning på nästan en miljon som tillkännagavs i januari, men även Kina kommer att halvera sin befolkning vid seklets slut: från 1,41 miljarder nu till endast 732 miljoner år 2100.

Ytterligare 18 länder står inför samma öde (Thailand, Portugal, Bulgarien osv.), och vid mitten av århundradet kommer 151 länder att ha en minskande befolkning. I slutet av århundradet kommer nästan alla länder att ha en sådan befolkning, även Afrika. På de platser där det redan sker har svaret nästan alltid varit att försöka få upp födelsetalen igen.

Sydkorea, som har världens lägsta födelsetal, har under de senaste 16 åren spenderat över 200 miljarder dollar på olika barnrelaterade program för att höja födelsetalet, men utan resultat. Det genomsnittliga antalet barn per kvinna som behövs för att hålla befolkningen stabil är 2,1. Koreanska kvinnor får i genomsnitt 0,78 barn per kvinna.

Strategierna för att främja barnafödande är nu mycket mer sofistikerade än bara en fast babybonus. De omfattar stora engångsbelopp till nya föräldrar, gratis utbildning, subventionerade daghemsprogram för arbetande mödrar, skatteincitament och utökad föräldraledighet - men ingenting fungerar.

I februari förklarade Japan att man kommer att fördubbla landets bidrag till barnuppfostran till 4 % av BNP - 150 miljarder dollar per år - men inte ens det kommer troligen att få upp födelsetalen. Det enda sättet att hålla befolkningen stabil eller till och med öka i ett utvecklat land är massinvandring - vilket innebär att man måste vara attraktiv och välkomnande för potentiella invandrare.

De engelsktalande länderna gör det bäst. Kanada, med 40 miljoner invånare, är världsledande i proportionella termer och tar in ytterligare en halv miljon människor per år. Australien klarar sig nästan lika bra, och Storbritannien, Nya Zeeland och Förenta staterna klarar sig alla ungefär hälften så bra.

Den stora fördelen de får av att göra detta är att de håller förhållandet mellan yngre människor i arbetskraften och beroende äldre människor tillräckligt högt för att ha råd med en stat som tar hand om alla sina invånare. (Till och med USA är en välfärdsstat, även om den är knapphändig.) Så varför gör inte alla andra industriländer, inklusive Kina, Korea och Japan, detsamma?

De kommer förmodligen att behöva göra det i slutändan, men de har ingen lång erfarenhet av multietniska kulturer och de är oroliga för att förlora sin "identitet". Det är nonsens: andra generationens invandrare antar nästan alltid språket och kulturen i det land där de föddes. Men förvänta dig inte att den genomsnittlige kinesen, norrmannen eller turken ska tro på det ännu.

Varifrån kommer massinvandringen? Främst från Afrika, den enda kontinent vars befolkning kommer att fortsätta att växa snabbt fram till 2060-talet - då kommer afrikanerna troligen att utgöra ungefär en tredjedel av världens befolkning.

Den höga befolkningstillväxten kommer att hålla många afrikaner fattiga, men de kommer att vara mycket efterfrågade på andra håll som potentiella invandrare. Även de östasiatiska länderna kommer att behöva svälja sin rasism och öppna sina dörrar, annars kommer deras ekonomier att förtvina på grund av brist på människor som kan fylla jobben och ta hand om de äldre.

Det är ingen skada att ha en mindre befolkning, men att nå dit kan innebära flera generationer av ekonomiska svårigheter. Det enda sättet att mildra övergången är massinvandring, så det kommer att ske även på de mest osannolika platserna. Den dag kommer när svarta kineser inte längre är en sällsynthet.


Author

Gwynne Dyer is an independent journalist whose articles are published in 45 countries.

Gwynne Dyer