För nästan så snart som de entusiastiska jublet från deras hängivna skara anhängare har lagt sig, är det ofta dags att återgå till det vanliga när de återvänder till sina kontor och sina vanliga jobb. I efterdyningarna av all eufori, beundran och klappning i ryggen förändras egentligen inte mycket.

Detta tycks vara särskilt fallet när det gäller klimatförändringspolitiken. Även om personer från de flesta politiska inriktningar verkar tro på all retorik och hävdar att de vill minska föroreningarna fortsätter de globala utsläppen i själva verket att öka. Detta trots att många högprofilerade avtal har undertecknats och gummistämplats under årens lopp.

Det är tvärtom så att det bara är utbrottet av Covid-19 som verkligen har gjort ett betydande intryck på de globala utsläppsnivåerna. Trots de många exempellösa situationer som uppstod under pandemin minskade utsläppen endast med ynka 6,4 procent. Nivåerna har sedan dess stigit kraftigt i takt med att länderna gradvis får sina ekonomier på fötter igen och ett sken av normalitet återvänder till det dagliga livet.

Men är "normalitet" och en återgång till någon form av bristfällig standard verkligen vad vi behöver just nu?

Pandemin gav ett unikt fönster, och genom det kunde vi alla se de utmaningar som väntar nationer som har åtagit sig att bekämpa klimatförändringarna. FN:s miljöprogram har beräknat att världen måste minska koldioxidutsläppen med minst 7,6 procent per år under det kommande decenniet för att förhindra att jorden värms upp med mer än 1,5 ºC jämfört med förindustriella nivåer (ett mål som fastställdes i klimatavtalet från Paris 2015).

I dessa tider efter låsningen tycks dock efterfrågan på krympande resurser öka snarare än att minska, och denna ökning av efterfrågan är katalysatorn för enorma råvarupristoppar. Storskalig återöppning har blivit Yin till lockdown Yan, eftersom pandemiinducerade överskott nu har ersatts av global frosseri.

Naturligtvis bådar ingen av denna ökade efterfrågan gott för vår stackars belägrade planet och dess snabbt förändrade klimat. Tvärtom. Det går helt emot vad klimatforskarna har försökt säga oss under en tid nu.

Det verkar som om vi på något sätt är fångade mellan en sten och ett svårt ställe. I västerländska ekonomier mäts framgång i termer av ekonomisk tillväxt. Det handlar om att maximera produktiviteten och att få ut så mycket som möjligt av våra pengar. Men allt detta kräver energi - och mycket energi. Ju mer energi vi får för pengarna, desto mer kan vi konsumera och desto större krav ställer vi på de globala resurserna. Detta kräver i sin tur mer energi, och energikonsumtion ger upphov till växthusgaser, vilket naturligtvis är dåliga nyheter. Nästan allt vi gör i västvärlden skapar ett koldioxidavtryck, oavsett om vi stannar hemma som vi gjorde under inlåsningen eller om vi ger oss ut på resor.

Så vad handlar COP26 om då?

COP26-toppmötet 2021 i Glasgow syftar till att föra samman parterna för att påskynda åtgärderna för att nå målen i Parisavtalet och FN:s ramkonvention om klimatförändringar. Så i princip verkar vi behöva ännu ett toppmöte för att konsolidera avtal som redan har ingåtts men ännu inte genomförts fullt ut.

Jag tycker att det verkar som om det kommer att bli en allsmäktig uppgift att förena behovet av ekonomiskt välstånd med dessa nymodiga ambitioner om en smal, grön och miljövänlig framtid. Som det ser ut nu är dessa två visioner om en välmående, ren, utopisk framtid i kombination med växande och alltmer välmående ekonomier utomordentligt obekväma sängkamrater. Men jag kommer att lyssna uppmärksamt och hoppas på att något slags genidrag skall framträda ur vad som är avsett att bli ett överflöd av fashionabla ljudklipp och allmänt flimmer.

Även om det finns en acceptans för att dessa möten spelar en viktig roll för att belysa de problem som vår värld nu står inför, verkar uppgiften att göra mänskligheten helt och hållet "grön" när som helst inom kort vara en ganska skrämmande uppgift, särskilt när den globala befolkningen fortsätter att växa.

Det kan mycket väl vara så att det plötsligt finns ett större samförstånd om det brådskande behovet av att ta itu med dessa miljöproblem, men den fråga som verkligen måste besvaras är hur man ska hitta verkligt fungerande lösningar och, ännu viktigare, vem som verkligen kommer att vara villig att betala priset och göra de nödvändiga uppoffringarna och anpassningarna? Allt detta kommer att kosta väldigt mycket pengar, och utan tvekan kommer vi alla att få betala för det så småningom.

Pariskonferensen (COP21) 2015 ansågs vara en framgång. Men i verkligheten verkar den ha varit ett försåtligt fall av rök och speglar. De löften som länderna gav då har i själva verket lett till att världen är på väg mot en katastrofal ökning av uppvärmningen med 3 till 4 grader i stället för de 1,5 grader som ansågs nödvändiga för att hjälpa till att "rädda planeten".

Och jag är rädd att det blir ännu värre. 125 länder misslyckades med att lägga fram några förslag till utsläppsminskningar till FN:s mellanstatliga panel för klimatförändringar (IPCC) före tidsfristen den 31 december 2020. Kina var ett av dessa länder. Det är kanske inte förvånande eftersom Kina förbränner ännu mer kol och fossila bränslen än någonsin tidigare. Det är också föga förvånande eftersom Kina har haft år av oöverträffad utveckling och ekonomisk tillväxt, som alla förbrukar häpnadsväckande mängder resurser och följaktligen pumpar ut lika häpnadsväckande mängder koldioxidutsläpp. Ett bevis, om det nu skulle behövas, på att vi inte kan ha det ena utan det andra.

De 70 länder som uppfyllde vissa delar av Parisavtalet står för endast 28 procent av världens utsläpp. De kan alltså inte ensamma uppfylla kraven för att sänka dessa utsläpp i tillräcklig utsträckning. De största förorenarna måste verkligen vara med på tåget, annars är allt tal om att minska koldioxid och andra växthusgaser helt meningslöst.

Om de 125 "skurkländerna" inte kommer med rättsligt bindande planer tillsammans med de övriga 70 länder som uppfyller kraven, kommer utsläppen att fortsätta att öka långt över en nivå som garanterar en uppvärmning på endast 1,5-2,0 °C. Om detta förblir fallet kommer COP26 verkligen att visa sig vara ännu ett samtalsforum där mycket lite faktiskt uppnås.

Med tanke på att COP26 har hyllats som planetens "sista chans" tror jag att det är mycket förståeligt att hela världen kommer att lyssna med spänd andedräkt. Jag vet att jag kommer att göra det.