Vi vände oss till Europa. Vi hade semestrat i Frankrike genom åren, och dess slott och kullerstensgator, statyer av kungar - tysta vittnen till en storslagen historia - hade stulit våra hjärtan. Museer och palats lockade oss tillbaka, för att inte tala om baguetter och croissanter. Och Brie och Bordeaux. Men jag avviker.

Det fanns saker att tänka på, som levnadsomkostnaderna och den häpnadsväckande ansökningsprocessen online för ett uppehållstillstånd. Om sanningen ska fram var vi också tveksamma till strejker. Min make och jag hade alla varit strandsatta på den ena eller andra sidan av dammen på grund av problem med flygbolag eller järnvägar.

Vi funderade på Spanien, men Portugal var ett bättre alternativ. På grund av min mans etniska tillhörighet skulle vi snabbt få medborgarskap. (Den snabba vägen blev en långsam båt, men det är en annan historia).

I september 2012 anlände vi till landsbygden nära Braga och tillbringade sex månader i en 200 år gammal stenstuga. Vi flyttade sedan till en lägenhet vid havet i Esposende. Därefter bodde vi nära slottsstaden Penela i det vackra hemmet som tillhörde en brittisk expat som föredrog att tillbringa sin pension med att köra sin Honda Africa Twin-motorcykel runt om i världen.

När vi sedan bodde i Mafra nordväst om Lissabon besökte vi det berömda nationalpalatset så många gånger att jag erbjöd mig att bli reseledare. De svarade att de redan hade en engelsktalande guide, så jag föreslog att jag skulle göra det på franska. (Detta var att gå över min förmåga, och lyckligtvis tackade de nej även till det erbjudandet).

Vi var trötta på att hyra och letade efter fastigheter att köpa. Mafra var dyrt. Så vi köpte en quinta i landets körsbärshuvudstad, Fundão. I tre år kände vi oss hemmastadda och kunde till och med använda de vinstockar som länge stått oanvända till att producera vin och eau de vie. Livet var bra.

Sedan, i snabb följd, slutade min mans anställning och pandemin började. I oktober 2020 hade vi sålt vår quinta och flyttat in i en autocaravana.

På en campingplats i Lagos träffade vi ett svenskt par som var på jakt efter en bostad i Portugal. De sa att de var färdiga med det kalla vädret. Inga problem för oss, sa vi. Vi var skidåkare som hade bott i norra New Hampshire och Rocky Mountains. Det ena samtalet ledde till det andra och inom en vecka satt jag på ett plan till Stockholm.


Prisvärd bostad

På två dagar hittade jag ett prisvärt hem. Ett traditionellt lanthus från 1906 målat i klarrött, med dörrar och fönster i vitt, i ett skogigt område i mellersta Sverige, tvärs över vägen från en pittoresk sjö. Vi flyttade in i det område som hade den högsta populationen av ursvin i landet. Fastighetens ägare berättade att hon en sommar vaknade av att björnar solade sig på gården.

Det hände aldrig under vår tid, men vi fick se både små och stora vilda djur, inklusive älgar. En gång, när tonerna av Händels Messias strömmade genom huset, hörde vi ett klagande jamande utanför. När vi tittade ut genom fönstret såg vi en enorm räv fem meter från vår ytterdörr, med huvudet bakåtlutat, som sjöng med - perfekt - i Hallelujakören.

Credits: Bild från leverantör; Författare: Tricia Pimental;

Skillnader

Det fanns skillnader mellan livet i vårt nya land och det gamla. Med en befolkning på ungefär tio miljoner är Sverige fem gånger större än Portugal. Att köra in till stan för att handla tog en timme, inte tio minuter. Det finns flera bergskedjor, tre hav, skärgårdsöar och mer än 96.000 sjöar.

Portugiserna brukar hälsa på varandra med kramar och/eller kyssar. Det gör inte svenskar, men om man träffar någon för första gången förväntas man skaka hand. Portugiser kan verka fåordiga, men får man igång ett samtal kan man prata i timmar. Svenskar föredrar att inte ägna sig åt småprat och kallar det kallprat, bokstavligen " kallprat". Kontroversiella frågor ses inte med blida ögon. I ett nära möte av konversationstyp är det acceptabelt att prata om vädret, men bara kort, annars kan du betraktas som pladdrig eller "babbly".

Det finns likheter när det gäller mat och dryck, och båda länderna har en förkärlek för fläskkött och fisk. Som pizzaälskare och mexikansk matjunkie älskade jag spridningen av kebabpizzor och det stora salsautbudet i stormarknaderna på grund av landets älskade tacofredagar.

Ingen lokalbo med självaktning hoppar över sitt dagliga fika-kaffeoch kaka - men vi saknade Portugals allestädes närvarande hörnkafé som finns i varje aldeia. Rödvin på box är en lika populär dryck där som i Portugal, men det finns bara i statliga butiker och kostar tre gånger så mycket.

I slutändan tyckte vi att de många månaderna med snö och is var för utmanande. I mars förra året kom min man in med ännu en bunt ved till vår gjutjärnskamin och sa helt enkelt: "Jag tänker inte övervintra här en gång till."

Ironiskt nog hade vår ansökan om portugisiskt medborgarskap godkänts medan vi var i Skandinavien. När vi valde att återvända var det verkligen hem vi åkte.


Author

Native New Yorker Tricia Pimental left the US in 2012, later becoming International Living’s first Portugal Correspondent. The award-winning author and her husband, now Portuguese citizens, currently live in Coimbra.

Tricia Pimental