Under hundratals år var Europa "krigets cockpit", men om ett land tröttnade på det ändlösa stormaktsspelet var det ibland möjligt att dra sig ur helt och hållet. Om du förklarade dig neutral (och inte bodde längs de stora arméernas huvudvägar) kunde de låta dig vara i fred i årtionden eller till och med i århundraden. Tyvärr är den tiden nästan förbi nu.

I och med Sveriges inträde i Nato den här veckan finns det bara tre neutrala länder kvar i Europa: Schweiz, Österrike och Irland. (Jag räknar inte med småstater som Liechtenstein, Andorra och Vatikanstaten.) Men jag har min nuvarande tillfredsställelse till stor del att tacka för att denna utrotningshotade art tidigare var så vanligt förekommande.

Det hela började med mitt plötsliga behov av att tillbringa mycket tid i Montreal. Jag hade gjort en TV-serie om krig för National Film Board of Canada som gick mycket bra internationellt, men under arbetets gång hade jag blivit förälskad i den kvinna som regisserade tre av de sju avsnitten (inklusive det som blev nominerat till en Oscar).

Det var min femton minuter långa berömmelse (serien sändes i 45 länder), men jag behövde stanna i Montreal eftersom det skulle bli en lång och svår process att ta sig ur hennes tidigare förhållande. Vi var därför tvungna att komma på ett filmprojekt som vi kunde arbeta med tillsammans i Kanada - och med tanke på vårt senaste fokus borde det förmodligen vara ett militärt ämne.

Det var tiden för den sista stora krisen före kalla krigets slut. Om det hade blivit ett hett krig skulle de flesta interkontinentala ballistiska missilerna och bombplanen ha flugit över Kanada. (Titta på en världskarta med Nordpolen i mitten, så förstår du varför).

Tillräckligt många av dessa kärnvapenmissiler och bombplan skulle fångas upp över Kanada för att förstöra landet även om det inte var ett direkt mål, så medlemskap i Nato skulle inte rädda det. Och bortsett från kärnvapen kan ingenting fientligt nå Kanada överhuvudtaget: Atlanten i öster, Norra ishavet i norr, Stilla havet i väster och USA i söder.

Så varför var Kanada med i Nato? Känslomässiga och historiska band, förvisso, men det gick inte att argumentera strategiskt för det utifrån ett nationellt egenintresse.

Vi hade inga starka åsikter om Kanadas neutralitet, men det skulle vara ett intressant ämne för en film. Vi presenterade idén för NFB och fick klartecken att göra en film om neutralitet.

Vi åkte till Schweiz, som har varit neutralt sedan Wienkongressen 1815. Vi åt en fantastisk utomhusmåltid som serverades på en vit duk på en schweizisk bergsäng och hade svårt att tro att vi befann oss mitt i en allvarlig militärövning.


Men de schweiziska bergen är fulla av hemliga landningsbanor för flygvapnet och militära depåer. Alla friska schweiziska män mellan 18 och 34 år är skyldiga att göra militärtjänst, och alla får automatgevär eller pistoler som de skall ha hemma.

Vi åkte till Finland, som är neutralt på grund av ett fördrag som Sovjetunionen införde några år efter det att ryssarna anföll landet och annekterade ungefär en tiondel av dess territorium. Åttio procent av de finska männen gör obligatorisk militärtjänst, övningarna äger vanligtvis rum i skogarna nära den ryska gränsen, och myggorna är större än någon annanstans.

Sverige är ungefär likadant, bara större och rikare med fler toppmoderna vapen. Sverige tillverkar till och med sina egna stridsflygplan, och de 165 snabba attackbåtarna är det coolaste som finns på Östersjön. Efter 210 år av neutralitet gick Sverige med i Nato-alliansen den här veckan.

Och det enda som stod klart efter resan runt de mest framträdande neutrala länderna i Europa var att neutralitet är dyrt. I slutändan kallade vi filmen "Harder Than It Looks", eftersom neutrala länder måste göra allt själva. Vanligtvis spenderar de mer på försvar än allierade länder, inte mindre.

Filmen hade sin stund i solen, Kanada blev inte neutralt och vi levde alla lyckliga i alla våra dagar. Men många år senare, när jag passerade genom någon kanadensisk flygplats, blev jag anropad av en man som sa att han ville tacka mig för att hans barn fick gå i privatskola.

Han förklarade att filmen hade skrämt Kanadas försvarsdepartement så mycket att de hade gett honom ett stort långtidskontrakt på att förse kanadensiska skolor med talare som försvarade landets NATO-medlemskap. Det är en dålig vind som inte blåser någon gott.

Author

Gwynne Dyer is an independent journalist whose articles are published in 45 countries.

Gwynne Dyer