De demografiska och ekonomiska tecknen är positiva. Landets befolkning har fyrdubblats sedan självständigheten 1947, men befolkningstillväxten har nu sjunkit till "ersättningsnivå": 2,1 barn per fullbordad familj.

Den nuvarande yngsta generationen är så stor att befolkningen kommer att fortsätta att växa fram till 2060, då den kommer att ha nått 1,7 miljarder. Det positiva med detta är att Indien kommer att fortsätta att ha en snabbt växande ung arbetskraft i ytterligare en generation, medan dess enda rival, Kina, kommer att ha en snabbt åldrande och minskande befolkning (1,2 miljarder och fortfarande minskande år 2060).

Indiens BNP per capita har ökat med cirka 5 % i åratal, och om detta fortsätter under de kommande 25 åren kommer den att ha ökat till 7 500 dollar per person. Det är definitivt inom de lägre leden av utvecklade länder (som Mexiko, Sydafrika eller Kina i dag). Med tanke på Indiens befolkningsstorlek skulle ekonomin säkert rankas bland världens fem främsta.

Modis förutsägelse låg alltså verkligen inom det möjliga, men det finns två stora jokrar. Det ena är klimatet: även om endast hälften av Indien tekniskt sett ligger inom tropikerna, har hela Indien utom den allra nordligaste delen långa och mycket varma somrar.

Den här sommaren har varit den varmaste någonsin, och i många av de största städerna har det varit över 45 °C i flera dagar i sträck. Vad vi än gör åt klimatet i framtiden kan det bara bli värre för Indien under de kommande 25 åren.

Det kommer att föra landet in i en zon där det bokstavligen blir osäkert för människor att utföra manuellt arbete utomhus under högsommaren; dödligheten kommer att öka och livsmedelsproduktionen kommer att minska. Ingen vet exakt hur illa det kommer att bli, men det kommer säkert att bli mycket värre än vad det är nu.

Den andra jokern är kriget. Sedan de indiska och pakistanska kärnvapentesterna 1999 har subkontinenten levt under hotet om ett "lokalt" kärnvapenkrig som skulle ödelägga båda länderna (och även orsaka global livsmedelsbrist som varar i minst fyra eller fem år).

Ett kärnvapenkrig mellan Indien och Pakistan är inte oundvikligt, men till skillnad från de stora kärnvapenmakterna har dessa två länder utkämpat verkliga krig mot varandra - tre under de senaste 75 åren. Sannolikheten för att en sådan katastrof verkligen ska inträffa är säkert mycket högre än noll.

Båda länderna har nu omkring 160 kärnvapen, och även om båda nu arbetar för att komma bortom den farligt instabila fasen "använd dem eller förlora dem", där en överraskningsattack skulle kunna avväpna den andra sidan, finns det ingen verklig stabilitet när motståndarna är så nära varandra och fientligheten är så intensiv.

Det skadar alltså inte att fundera på om det kanske hade varit bättre att behålla hela den indiska subkontinenten, som först förenades av det brittiska imperiet, i ett stycke vid självständigheten i stället för att dela upp den i två länder (och så småningom tre, om man räknar med Bangladesh).

Uppdelningen var på intet sätt oundviklig. Både Mahatma Gandhi och Jawaharlal Nehru, de två främsta hinduiska ledarna för självständighetsrörelsen, ville ha en inkluderande, icke-sekteristisk republik som omfattade hela Brittiska Indien, även om de inte lyckades erbjuda muslimerna tillräckliga garantier för att försäkra sig om deras stöd.

Muhammad Ali Jinnah, den viktigaste muslimska ledaren 1947, ville visserligen skapa ett Pakistan med muslimsk majoritet i landet, men den brittiska regeringen var inte skyldig att uppfylla hans krav. Han fick sin vilja igenom eftersom Storbritannien var praktiskt taget ruinerat efter andra världskriget och hade bråttom att dumpa sitt ansvar i Indien.

Sir Cyril Radcliffe, en brittisk advokat som aldrig hade varit öster om Paris, hade fem veckor på sig att dra gränsen mellan de två nya länderna. Omkring 15 miljoner människor som befann sig på fel sida av linjen blev flyktingar, ömsesidiga massakrer följde och inom några veckor hade Indien och Pakistan sitt första krig. Men det kunde ha varit annorlunda.

Det odelade "stora Indien" skulle i dag ha 1,8 miljarder invånare, ungefär en tredjedel muslimer och två tredjedelar hinduer. Det skulle praktiskt taget garantera att båda grupperna skulle vara representerade i varje regering och i de flesta politiska partier.

Många länder på andra håll i världen lyckas vara både demokratiska och välmående med jämförbara religiösa och/eller etniska skillnader. Det "stora Indien" skulle inte ha slösat bort 75 års höga försvarsutgifter, och det skulle inte finnas någon risk för kärnvapenkrig.

Alla dessa krafter skulle i stället ha använts till civila prioriteringar, och det förenade Indien skulle redan kunna räknas som ett utvecklat land. Möjligen hade det varit möjligt.